entranandemamma.blogg.se

Det jag tycker är mest intressant är att de flesta springer för att må bra. Inte för att gå ner i vikt som icke-löpande/icke-tränande människor säkert (jag gissar) tror är den starkaste anledningen. Jag menar, se er omkring. De som springer regelbundet är oftast redan ganska slanka. De är inte de behöver det mest som gör det. För den sakens skull. Då kan vi slå hål på den myten, att vi som springer mycket gör det för att gå ner i vikt. Att vi gör det för att hålla oss i form är en annan sak. Det kräver att vi stoppar i oss lika mycket energi som vi gör av med, vilket är ganska mycket för den som springer flera mil i veckan.

 

Jag lyssnar på Träningspodden med Jessica Almenäs och Lovisa Sandström. Jag känner väl igen mig i Jessica Almenäs relation till träning och minte minst löpning. Hon tränar för att må bra, för att orka med ett hektiskt liv, för att hon är en rastlös människa och - för att kunna äta vad hon vill utan att det "sätter sig". För så är det. Springer man mycket så rinner det mesta igenom. Självklart går det inte att proppa i sig orimliga mängder pizza och godis, men löpningen gör också att det inte är det man vill stoppa i kroppen. En seriös löpare vill mata kroppen med rätt bränsle och vad det är är individuellt, men jag tror inte att det är ovanstående. Vare sig det är ostron och champagne på Sturehof eller turkisk yoghurt med nötter hemma vid köksbordet så väljer man näringsrik mat till vardags men har inga problem att äta tårta på kalas. Jag tror att jag pratar för de flesta men vi kan i alla fall sluta prata om hon som alltid springer där och är sådär smal (jag pratar om det jag själv upplever). Om jag ville vara smal på riktigt så hade jag ätit klart mindre mat. Been there, done that.

 

De ivrigaste löparna hittar vi enligt studien i Stockholm (43,5 %) och det är väl det jag saknar mycket med att bo i en liten stad igen - att få vara en i mängden som springer runt Kungsholmen eller Djurgården utan att det ska sticka i ögonen på folk. Jag började faktiskt löpträna så sent som 2008 när jag bodde i Washington DC. Där sprang alla. Likaså i Stockholm när jag flyttade dit. Alla springer väl där? Här, i Ulricehamn, är det ett fåtal som springer ofta. Jag som nästan alltid springer med barnvagn på vardagsförmiddagar möten sällan andra som gör detsamma. Klart jag skulle känna mig "annorlunda" om jag tänkte efter, men det gör jag inte. Jag springer, andra gör det inte. Jag är "hon som springer med barnvagn" i den här stan.

 

De allra flesta springer själva och är nöjda med det, men nästan 1 av 5 skulle vilja springa med andra. Jag springer delvis för att ladda batterierna efter för lite sömn under nätterna och stressiga morgnar med dagislämning. Då vill jag springa själv med en bra podd i öronen. Men sedan tre veckor tillbaka springer jag i grupp en gång i veckan. Då springer vi intervaller, något som jag inte får till själv. Jättekul och väldigt effektivt. 

 

Idag är det onsdag vilket betyder löpträning med gruppen ikväll. Jag längtar verkligen till varje onsdagskväll. Idag kommer jag behöva det extra mycket efter en heldag inomhus då Oliver är sjuk och hemma från dagis. Om jag får till det när barnen sover tänke jag först inviga mitt hemmagym som jag har inrett med kettlebells, vikter och TRX-band nere i källaren. De där vikterna har legat där och tittat på mig länge nog nu. Oliver har till och med roat sig med att sortera avfallpåsarna i samma färgskala som dem. Styrketräning är viktigt för att hålla koppen stark, men inte alls lika kul och frigörande som löpning. Om jag tänker att det gör mig till en starkare och mer uthållig löpare och så ska det nog gå.